Seminarium på Handels diskuterade företagens roll att förbättra mänskliga rättigheter

Den var nära nog fullsatt i handelshögskolans aula i torsdags kväll när Harvardprofessorn John G. Ruggie diskuterade mänskliga rättigheter ur ett företagsperspektiv med Filippa Bergin från Amnesty Business Group inför en brokig publik. I bänkarna satt allt från csr-konsulter och småföretagare till revisorer, representanter för pensionsfonder, kyrkans fonder, UDs avdelning för globalt ansvar och naturligtvis en rad studenter och forskare verksamma vid Handels egna forskningsgrupp inom hållbarhet, SuRE.

Diskussionen inleddes med Bergins redogörelse för Amnesty Business Groups arbete att i samråd med företag skapa en ökad förståelse för ämnet mänskliga rättigheter samt vilka konsekvenser ett företags verksamhet kan ha på området. Varje år samlar organisationen in en rad uppgifter från företagen för att sedan sammanställa dessa i rapporter som används för att ge en feedback på vad Bergin kallade ”en kartläggning av ett företags verksamhetsrisk” avseende respekten för de mänskliga rättigheterna. Samarbetet är mycket omtyckt och har lett till att många företag genom en fri och öppen dialog uppmärksammat sina verksamhetsrisker och vidtagit åtgärder därefter.

Amnesty Business Group sammanställer även sina resultat i statistik. Ur dessa kan till exempel utrönas att skillnaden mellan större och mindre företags ”verksamhetsrisker” generellt sett är mycket stor och att det därför är meningsfullt att i första hand inrikta sitt arbete mot de största aktörerna. Därutöver visar statistiken på att medvetenheten om relationen mellan ett företags verksamhet och dess påverkan på respekten för de mänskliga rättigheterna varierar starkt mellan branscherna. Den är störst inom branschen ”konsumtionsvaror” och helt ickeexisterande inom branschen ”råvaror", förklarade Bergin.

Professor Ruggie intog i sin redogörelse en förvånansvärt offensiv attityd i ämnet. Enligt honom står vi inför en kris vad gäller relationen mellan företag och deras verksamheters effekter på omvärlden. Företag har tillskansat sig en enorm makt på bekostnad av världens stater. Som exempel pekade han på att det idag finns drygt tvåtusen bilaterala avtal enligt vilka företag kan stämma stater men knappt några där motsatsen gäller. De få möjligheter som existerar att hålla ett företag ansvarigt inskränker sig dessutom till den enskilda juridiska personen i det land som det är registrerat i.

Ruggie byggde i sin tes vidare på Bergins redogörelse om råvarubranschen. Enligt en egen analys är företag verksamma i råvarubranschen just de som presterar allra sämst med avseende på mänskliga rättigheter. Den branschen återfinns också oftast i fattiga länder, med svaga institutionella strukturer och/eller ett politiskt oroligt läge; alltså länder där företag har en stor frihet att agera fria från legala restriktioner. Exemplen på företag som drar fördel och upprätthåller sådana situationer är många, motsatta exempel få. Den rådande makt(o)balansen mellan stater och företag har alltså lett till ett ansvarsvakuum vad gäller vem som ska sörja för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Företagen har tagit alltmer makt från staterna utan att för den delen öka sitt ansvartagande.

Vilka lösningar finns då på detta problem, frågade professor Ruggie retoriskt och det är också hans spännande uppgift att i vår publicera sitt svar inför FN-sekretariatet. Det finns enligt honom två vägar att gå: den första är att lösa ansvarsfrågan genom internationellt bindande avtal och traktat som ger stater och företag en skyldighet att sörja för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Ruggie höll sig dock skeptisk till processen att förhandla fram sådana avtal och pekade bland annat på exemplet med generalförsamlingens upprättande av ett icke-bindande uttalande rörande infödingars rätt att bevara sin egen kultur, vilket tagit 22 år att förhandla fram. Istället ansåg han att vi måste skapa ett legalt bindande ramverk med effektiva verktyg för en tydlig ansvarsfördelning.

Denna skulle vila på tre principer: En extra-territoriell skyldighet för länder att hålla ordning på deras företags verksamheter. Ett genuint ansvar för företagen att sörja för att deras verksamheter inte står i konflikt med respekten för de mänskliga rättigheterna. Slutligen ett effektivt åtalssystem där aktörer som bryter mot ovanstående principer verkligen åtalas och ges kännbara straff.

Harvardprofessorn var naturligtvis en briljant retoriker och förde fram sitt budskap på ett övertygande och medryckande sätt. Många i publiken förvånades över hans starka övertygelse att företag inom en snar framtid kan förvänta sig att genom institutionella krafter tilldelas ett reellt ansvar för sin påverkan på omvärlden med avseende på respekten för de mänskliga rättigheterna. Stämningen i salen var hoppfull och under efterminglet kändes det för en stund som att den akademiska världen, stat, företag och ideella organisationer pratade samma språk och hade förenats i en gemensam strävan att finna allmängiltiga lösningar. Låt oss hoppas att den känslan bekräftas även framöver.

Andra intressanta blogginlägg

Börsen gillar förnyelsebar energi

I helsidesannonser i morgontidningarna meddelar Telge Energi att man gjort ett mentalt lappkast och nu beslutat sig för att bara sälja förnyelsebar energi. Det är ett affärsstrategiskt klokt drag, ur många aspekter. Förutom att man sparar miljön och plötsligt blir dominerande i en nisch där O2 Energi varit bland de mest synliga, kan det också visa sig vara en vitamininjektion för bolagets värde.I en undersökning som gjordes av E24 under förra året jämförde man börsvärdet för energibolag som satsat på förnyelsebar energi och bolag som satsar på traditionella källor såsom olja och gas. I den förstnämnda gruppen hade börsvärdet som mest stigit med 150% under ett år medan olje- och gasbolagen halkat efter avsevärt. (Företagen i de de portföljerna var alla nordiska och deras börsvärde följdes under ett års tid). Bäst i test var norska solenergiföretaget Renewable Energy Corporation och danska vindkraftverktillverkaren Vestas som båda stigit med 150%; samtidigt väntas norska energibolaget Hafslund värderas högre än båda dessa vid 2009 även om det växer i en något lugnare takt. I den traditionella portföljen gick det sämst för norska Statoil och finländska Neste. Med detta sagt finns det både gott om förbättningsutrymme och incitament för oljebolagen att satsa på sina FoU-enheter och undersöka alternativa energikällor. Vi har tidigare skrivit om Statoils miljöarbete och arbetet fortsätter. De har flera år på raken rankats som etta bland olje- och gasföretagen på Dow Jones Sustainability World Index, vilket inte ska negligeras.

I en ny svensk bok som kommit ut i dagarna visar författarna på kopplingen mellan CSR och börsvärden och exemplet ovan från energisektorn understryker bara detta ytterligare. Att ett kommunalt bolag som Telge Energi nu satsar på förnyelsebar energi kan därmed visa sig vara en lyckoträff för Södertälje kommun om man skulle välja att sälja ut hela eller delar av bolaget. Man frågar sig om Vattenfall tillåtits satsa vidare på kolkraft utanför landets gränser om bolaget stått på regeringens utförsäljningslista?

Att förnyelsebar energi är ett hett område visar också Fortums nya initiativ som lanserades i morse. Med två nya miljömärkningar Fortum Carbon Free (el från förnyelsebara energikällor och kärnkraft) och Fortum Renewable (el från endast förnyelsebara energikällor) vill man förtydliga att man inte bara säljer ful-el men samtidigt lämna det till kunderna att avgöra om de anser att kärnkraft är bra eller dåligt. Bolagets tunga investeringar i kärnkraft gör att man formulerat ett mål att på sikt ha en helt "koldioxid elproduktion"vilket innebär att man vill fasa ut den femtedel av produktionen som idag sker med klimatovänliga energikällor.
Som ett tecken i tiden reagerade börsen försiktigt positivt på nyheten och aktien har stigit något under den första timmen sedan nyheten nådde aktiemarknaden.

Andra bloggar om: telge energi, fortum, förnyelsebar energi Andra intressanta blogginlägg

Analys: Framtidens insamlingar fokuserar på vad som ska åstadkommas, snarare än vem som åstadkommer det

Precis som att kunder inte längre handlar alla sina kläder i en och samma butik eller all sin mat i samma affär utan plockar russinen ur kakan genom att handla bröd här, kött där och kokettera med att de har prisvärda grönsaker på kinesiska delin, spår vi att framtidens kampanjer kommer att fokusera på vad de vill åstadkomma, snarare än vem som åstadkommer det.

Precis som när Levi's inte kan slappna av och lita på att kunderna kommer bara för att det är Levi's, kommer Röda Korset, SOS-Barnbyar och Frälsningsarmén inte längre kunna samla in pengar bara genom att kommunicera en kort summering av vad de gör. Istället kommer marknadsföringen av deras förslag till lösning på ett enskild humanitärt problem (ex. fattigdomsbekämpning) att hamna i kampanjernas fokus framöver. Precis som att tvättmedelstillverkarna numera lika ofta kommunicerar slutresultatet som att deras produkter är effektiva (ex. för dig som vill ha ren disk vs för dig som vill ha ett drygt diskmedel) kommer frivilligorganisationerna att tvingas ställa om sin kommunikation i samma riktning. (Klicka här för att läsa mer om några av de aktuella kampanjerna i julhandeln 2007)

Detta hänger också samman med den allmänna trenden i samhället när det gäller transparens - numera vill vi kunna, om vi vill, kunna få insikt allt från hur företag bedriver sina verksamheter, vilka typer av vegetabiliskt fett som ingår i brödet vi äter, på vilka grunder lärarna sätter betyg på våra barn till vilka överväganden som Aktuelltredaktionen gör när de planerar kvällens program. Det innebär också ett ökat intresse för att veta hur de organisationer vi stödjer bedriver sin verksamhet och har bland annat givit grogrund til en ny typ av jämförelsesajt där man kan se vilken organisation som är effektivast. (Som vi rapporterat om tidigare riskerar dock den här typen av förenklade jämförelser mellan organisationers effektivitet att pradoxalt nog göra dem mindre effektiva).

På CSR i Praktiken.se är vi övertygade om att det just är transparansen som är den enskilt viktigaste faktorn till friviligorganisationernas fortlevnad framöver. Och då menar vi framförallt inte redovisningen av hur mycket pengar som går till administration (även om det självklart ska redogöras för enligt alla konstens regler) utan snarare vilken effekt de pengar som når mottagarna får. Det är med den typen av information som vi ser att Kooperation utan Gränser och SOS Barnbyar ska konkurrera om våra pengar när vi vill ge dem till projekt som handlar om mikrolån, något som båda organisationer är duktiga på. Det är med den typen av information de kan attrahera den nya tidens filantroper som letar efter projekt där de kan få så mycket förändring som möjligt för pengarna de donerar.

Det är mot den bakgrunden vi inte längre tror på att en kampanj som Runda Upp kan fortsätta i sin nuvarande form nästa jul och förordar ett lappkast i kommunikationen för många insamlingsorganisationer. Samma drivkraft som gör att många svenskar aktivt gör sina pensionsval för att få maximal utväxling snarare än att låta dem förvaltas i en könlös allemansfond kommer att göra att allt färre konsumenter kommer att nöja sig med att ge till en organisation enbart för dess goda ryktes skull. Vi kommer inte längre att runda upp våra kvitton om vi inte får betydligt mer information om vilka problem vi hjälper till att lösa, än vad som är fallet idag.

Några som redan insett att det pågår ett tankeskifte i hur vi som privatpersoner ger pengar är Cancerfonden, WWF och Svenska Naturskyddsföreningen som alla övergått till att kommuicera enskilda insamlingar, snarare än försöka få folk att ge pengar till organisationens övergripande idé. Att det är mer effektivt säger sig självt; vi har därför lättare att relatera och donera till något så konkret som bröstcancer då sannolikheten är stor att vi känner någon som drabbats, snarare än till det betydligt mer abstrakta begreppet "cancerforskning". Vi har lättare att bli faddrar till en isbjörn än att skänka pengar för att "rädda djurlivet i aktis". Vi har lättare att engagera oss i badvattnet i Östersjön än "medverka till en hållbar förvaltning av de marina ekosystemen i vår närhet".

Utöver transparens handlar det om att översätta sitt övergripande mål till konkreta aktiviteter, att lyfta fram förändring man åstadkommit i praktiken och att återkoppla det till de dom donerade tid, pengar eller saker för att de ska känna att de bidrog till att förbättra världen. Det påminner väldigt mycket om de krav som ställs på moderna företag som förväntas redovisa vad de gör inom CSR och hållbarhet, i praktiken, och dessa gemensamma krav kan därmed fungera som en gemensam utgångspunkt när frivilligorganisationer och företag ska lära sig samarbeta på ett sätt som gynnar de båda i lika hög grad.

Utmaningen för frivilligorganisationerna framöver är att kommunicera vilken förändring man kan bidra till genom att stödja deras arbete, där genom är nyckelordet. Ordet genom förkroppsligar nämligen på sätt och vis det perspektivskifte som krävs för att organisationerna ska fortsätta kunna samla in pengar på ett framgångsrikt sätt. Som vi argumenterat för tidigare i den här analysen så kommer intresset för att veta vilka problem man har bidragit till att lösa att öka allt mer och det gäller både privatpersoner och företag.

Kommunikationen från organisationerna måste därför hjälpa sina potentiella donatorer att kunna säga att man hjälper isbjörnarna i arktis genom WWF, att man stödjer Aidsoffrens barn genom Unicef eller att man bidrar till ett projekt för mikrolån till kvinnor i Bangladesh genom SOS Barnbyar. I en tid när vi blir allt mer vaksamma mot donationer till välgörande ändamål ges som en hasig kompensation för det dåliga samvetet gör ordet genom det synligt både vilka frågor man valt att stödja och vilken samarbetspartner man valt för att göra det möjligt. Lika svåruppfattad som logiken i att Swedbank stödjer Kooperation utan Gränser känns, lika logiskt blir sammanhanget om man istället presenterar att att Swedbank stödjer mikrofinansieringsprojekt genom Kooperation utan Gränser.

Det intressanta är också att den typen av presentation framställer frivilligorganisationerna som de tjänsteleverantörer till företagen de i många fall är. Swedbank skulle knappast själva kunna driva egna mikrofinansieringsprojekt utan behöver en partner som har expertkunskapen att göra det åt dem. Med epitetet "tjänsteleverantör" förändras samspelet mellan organisationen och företaget och får ett tydligare fokus på samverkan, ömsesidig respekt och gemensamma mål. Men främst sätter det fokus på att organisationen kan leverera något som företaget inte har.
Det kan de ta mycket mer betalt för.
I alla fall så länge de är tydliga och transparanta.

Bild från Mindeful One via Creative Commons.